Blåsningen

Billström, du har ju lyckats lura oss alla. Jag mitt pucko som röstade in dig Stadshusets kärna under den falska tron att du trodde på det du sa. Vilken bluff, du visste hela tiden att det skulle bli trängselskatter men låtsades bara som om det regnade. Jag har nu lärt mig att inte ta sossars löften på allvar. Men vilken dyr läxa det blir. Inte nog med att jag får betala 12 kronor litern när jag skall färdas ut till mitt underbetalda jobb längst ut i Värmdö, dessutom blir jag nu tvungen att betala straffavgift för att jag sitter i bilkö. Alternativ? Skulle en tvärbana som inte har gått på en vecka, en grön linje som aldrig kommer i tid och Värmdöbussar som alltid är försenade kallas alternativ? Skärp dig, jag har faktiskt annat att göra än att tillbringa min så kallade ”fritid” i en oduglig kollektivtrafik full med sura busschaufförer, övernitiska kontrollanter och rysspumpade väktare. Jag undrar om överbetalda sossepolitiker behöver betala trängselavgifter? Skulle inte tro det, dom är ju viktigare än vanligt folk. Nåväl Annika, du behöver inte ha dåligt samvete för att du ljög väljarna rakt upp i ansiktet, för i nästa val ska jag se till att rösta bort er. Hoppas bara att nästa majoritet ser till att hålla sina löften.

Matronorna – Skolans adel

I skolans värld finns det en tydlig hierarkisk ordning. Högst uppe i toppen sitter rektorn och studierektorn. Med fördel strider de inbördes om makten på den blåsiga toppen. Under dem kommer adelsskiktet i följande ordning: Lärare som har arbetat på skolan under lång tid och därmed gjort sig till inventarier med obestridlig makt, lärare med kortare historia på skolan som ännu inte har utvecklat den matroniska maktställning som 20-30 år på samma arbetsplats ger en människa (i detta fall oftast ”kvinna”) och slutligen inhyrda lärare vilka ännu inte förstått att lärarna utgör grundskoleöverklassen. Efter adeln kommer andra yrkesskikt: Assistenterna (läs allmogen) – skolassistenten, fritidsassistenterna, elevassistenterna et cetera, Vikarierna (vilka det är helt fritt för lärarkåren att spotta på tills saliven tar slut och att utnyttja till bristningsgränsen) och slutligen, Markservicen: städpersonal, bespisning, vaktmästare och så vidare.

Denna dogmatiskt utstuderade hierarki är fullständigt självklar för skolans überelit lärarmatronorna (tidigare kallade ”fröknar”). Att de har all rätt i världen att låta sina tillkortakommanden gå ut över såväl administrativ, pedagogisk och övrig personal är den av gud givna rätt som de har genom sitt fina examensintyg från Lärarhögskolan. Detta är fullständigt oberoende av faktorer som att assistenter och vikarier ofta har en mycket högre akademisk poängställning än de på 60-talet utexaminerade lärarinnorna. Tvärtom är det en nagel i ögat på lärarkåren och deras fackliga företrädare att det finns så mycket ”okvalificerad personal” på landets skolor. Som om det vore roligt för elevassistenter och vikarier att slita häcken av sig för en urusel skitlön medan matronorna sitter och dricker kaffe i personalrummet?

Så här går en arbetsdag till på en vanlig svensk skola. Matronorna kommer till arbetsplatsen och har morgonmöte. Där inleds den vanliga inbördes maktkamp mellan adeln som leder till att de fasta vikarierna får springa från station till station under arbetsdagen för att hinna med alla klasser som anser sig vara berättigade till uppbackning. På rasterna kan matronorna gärna sätta sig i lärarrummet och dricka kaffe eller te och diskutera bantningskurer och bullrecept medan assistenter tar hand om det riktiga jobbet på skolgården. Lärarna anser sig ha rätt till oceaniska eoner av planeringstid medan assistenterna (helst de personliga elevassistenterna) ska vara glada om de hinner ta en tur på muggen innan nästa lektion. På lunchen sitter lärarna gärna avsides och pratar (bantningskurer och bullrecept) alternativt intrigerar medan assistenterna äter med barnen. Under skoltiden är även gymnastiklektioner, hemkunskap, bild, musik, slöjd, dans, whatever inbakat. Under tiden kan matronorna sätta sig i (fikarummet – you guessed it) och diskutera (bullar och bantning – you guessed it again) medan assistenterna följer barnen längs den snitslade och snåriga schemalagda skoldagen. Assistenterna är nämligen – till skillnad från matronorna – alltid tillgängliga.

Sedan går matronorna hem! Då har de nämligen ännu mer planeringstid. Planeringstid innebär tydligen enligt skolans definition att man kan gå och bada, träna på Friskis och Svettis, ordna i trädgården, hälsa på hos någon släkting eller kanske bara sitta och läsa en Henning Mankellroman och lyssna på något genusprogram på radion på verandan. Med andra ord – allt annat än att planera skoldagar. Detta skryter man dessutom gärna med inför den övriga skolpersonalen eftersom det är trevligt att veta att dessa får sitta och vänta på mammor och pappor och taxibilar som aldrig kommer och hämtar upp barnen i tid fyra timmar efter matronornas sorti. Dessutom kan man njuta av andra förmåner som en extremt lång semester, hygglig lön med mera. Det är inte matronorna som får magsår och störd nattsömn av sitt arbete om ni trodde det. Efter en lång sommarledighet eller en härlig eftermiddag på verandan är det så åter dags för att med friska krafter ta sig an en ny arbetsdag – med andra ord: Att delegera över arbetsbördan på de lägre skikten.

Så, är det verkligen så synd om alla lärare som det alltid hävdas i tidningarna? Är läraryrket ett av dessa fruktade och farliga ”kvinnoyrken” som medierna älskar att pjoska med och varna för? Knappast. En assistent kan vara glad om han/hon kan lyckas ta ledigt en eftermiddag för att gå på begravning eller laga en plomb. För fröknarna är däremot arbetslivet ett enda långt oavbrutet kafferep fyllt till bredden och höjden med bantningskurer och bullrecept.

Europalaget i fotboll?

Europakommissionen, jag har en strålande idé. Varför skapar man inte ett europeiskt federationslandslag? Alla vet ju att idrottsprestationer (och -motgångar) är ett av de bästa sätten att få medborgarna att känna samhörighet. Vilken gratissponsring för EU när européer springer omkring med Europamössor, -flaggor och -halsdukar helt frivilligt. Laget skulle kunna heta "Gula stjärnan" och spela mot ryssar, kineser och amerikaner i federationsmästerskapet (FM) i fotboll. På så sätt skulle vi få européerna att känna sig som européer i bra mycket större omfattning än vad som är möjligt med löjliga fyrverkerier och klassiska konserter. Ni kan ju komma ihåg vem det var som kläckte idéen först och döpa "Gula stjärnans" hemarena till Martinstadion.

Peps har ju rätt

Inför Peps Perssons medverkan i Allsång på Skansen sade Peps till skvallerblaskan Expressen att "Vi borde tillåta cannabis/…/Vi borde avkriminalisera cannabis".

Detta uttalande var en reflektion över den straffsats som är kopplad till cannabisbruket. Peps menade vidare att vi ”borde avkriminalisera användandet. Inte vad gäller tyngre droger, men lättare. De utgör inget hot. I dag är straffskalan så hög för knarkbrott att det sätter skalan för till exempel grova våldsbrott ur spel/…/Nolltoleransnivån i samhället mot knark gör att det är svårt att komma till tals med vettiga argument. Det blir endera skräckpropaganda eller flumreklam/…/Alkohol är farligare och gör större skada, dessutom är det bruket väldigt romantiserat i vårt samhälle”. (Expressen: 2005-08-09)

Tidningen i fråga var givetvis inte sen med att leta upp en massa andra Allsångare som kunde oja sig över hur tanklöst det hade varit av Peps att komma med sådana uttalanden. Maria Lundqvist svarade på Expressens uppmaning att ”Det är dumt. Säger man så är man fel ute. Det kan aldrig vara rätt. Knark ställer till så mycket elände. Vad är nästa steg efter det? Ska vi tillåta prostitution också?”. Enligt tidningen fick hon medhåll av Louise Hoffsten och Brasse Brännström. (Expressen: 2005-08-10)

Vad vare sig Maria Lundqvist, Louise Hoffsten, Brasse Brännström eller för den delen redaktionen på Expressen verkar förstå är dock att Peps Persson aldrig propagerar för cannabis utan i stället reagerar mot den drakoniska straffsats som rör bruket, och som i förhållande till exempelvis våldsbrott- och sexualbrottstraffen verkar vara helt oproportionerligt hög.

Som vanligt har tidningen ett enda syfte med sin artikel och detta syfte är vare sig att försöka belysa någon problematik eller att väcka debatt utan enbart att sälja lösnummer. Peps Persson sätter fingret på ett stort missförhållande i samhället när han pekar på den snedvridning som finns i lagstiftningen om drogbruk. Andra artister borde istället tacka honom för att han har kurage nog att starta en diskussion om ett ämne som de själva av ren omsorg om sin karriär undviker som pesten.

Jag håller med Peps, sänk straffen för cannabisbruk eller legalisera det helt och hållet om det nu inte är möjligt att ha en mer differentierad straffskala. Vi kan inte ha liknande straff för innehav av cannabis som för grova vålds- och sexbrott. Det säger sig självt.